I need time

I used to be different. I used to be stressed. Constanly. And then things started to change. I attended meetings in order to control my stress level. I got advice. I started to change things. I became happier. I became more full of life. I was in a nice in- between- zone and I was unstoppable. I was finally starting to find balance. A peace of mind. I started to be able to relax. I hardly never even stressed anymore. Not even to catch the bus. I could just take the next one if I missed it. I started becoming lazier. Sloppy and careless. Nothing gave me a rush anymore. I was stuck. 

Two minutes ago I realized I was stuck.
I need to get out of the zone. I don't want to be average.
I don't want to be in the this in- between zone.
I must get out.   

Idag när jag väntade på bussen på Botulfsplatsen hörde jag en tupp som kacklade. Jag svär.

Är det höst eller är det vinter? Jag tror att vintern är påväg. Den lär ju vara det i och med att det är minus grader ute. Ibland är det kanske minus grader på mitt rum också. Men, jag tror att det bara är jag som inbillar mig det. Det är inte ofta jag skriver ett långt inlägg och sedan raderar och börjar om. Det här var nog den enda gången. Men, gå inte och undra vad det var jag skrev. Det var nog inget viktigt.

Ja, på vintern är KENT nog det mysigaste som finns. Vad jag inte tänkt på förrän nu är att deras musik är oerhört mångsidig. Ibland kan jag gråta bar jag hör Stoppa Mig Juni. Men på samma gång kan jag känna världens lycka.

Jag vet inte. Ibland måste man bara få skriva av sig. Jag babblar säkert bara nu. Ingenting hänger ihop kanske. Men så känns allt just nu. Mitt liv består bara av en massa bitar, vissa som jag älskar och vissa som jag önskar att jag hade kunnat slänga bort. Men, det känns inte som att jag har någonting som limmar ihop bitarna. Ett tag hade jag nog det. Men, jag vet nog inte längre vad det skulle vara. Mina nära och kära, om något. De är alltid bra. Men just nu känns det som jag har tre personer som verkligen håller ihop mig. 5, möjligtvis. OCh det är jag glad över. Men borde jag inte kunna hålla ihop mig själv på något sätt?

Det ringde nyss en person till mig som lät jätterolig. Han skrek först 'Thoomas!'  Jag sa bara 'hej..' och lät som en liten tjej. Han insåg att det var fel nummer. och sa 'tack så mycket ändå.' 'ja, tack själv!', sade jag.  Han sade sedan att det var mycket trevligt att prata med mig. Jag tror att jag verkligen behövde de orden just då. Det kändes skönt att höra. Sedan sade vi adjö.. men ingen lade på. Så vi var helt tysta i några sekunder.. tills att han lade på. Jag undrar vad som hade hänt om han inte hade lagt på. vi hade kanske pratat i några minuter. Kanske någon timme till och med. Kanske blivit riktigt goda vänner. Hm, synd. Men jag kanske träffar honom på stan någon dag utan att känna igen honom. Men, ja, jag vet ju inte ens hur han ser ut. Det är lustigt. Ibland får jag lust att lära känna alla. Det finns så många därute.

Hur min dag blir beror väldigt mycket på hur jag mår på morgonen. Morgon och morgon i och för sig.. när jag vaknar kanske passar bättre. Ja, Imorse när jag "satt och vänta på en liten jenta" lyssnade jag på lite country. Kan aldrig bli fel.

Today I saw the first coca- cola christmas commercial. That's when you know it's christmas. Christmas brings back so may memories for me. Especially third grade. That was a happy time in my life.

I don't really feel quite motivated today. But I'm getting there. It's ok.

Klockan är 19.54. Jag har missat Miami Ink. Jag tänker inte se de återstående fem minuterna, för tanken av att jag missat de första 55 minuterna kommer plåga mig. Så, det gör jag inte. Jag har ont, överallt. Men mest i armarna? Ingeen aning varför. Justdet och "Shorty got low, low, low" ledde till att mina knän numera är ruined for life. Fast, det var dem redan från början. Så, no big loss. Hursom, var det mycket roligt igår, med eller utan skor.

Idag åkte pappa och jag till Burlöv center (Tredje söndagen i rad) för att lämna tillbaka de nya skorna som jag hade bytt ut mot de förra (som gick sönder efter bara en vecka. okej, nio dagar. ). Vi lämnade tillbaka dem, ja. Så, nu är jag på jakt efter nya vinterstövlar. Och! Svarta pumps. Gash, tack så hemskt mycket för lånet, Maja! - MEN ALDRIG SKA JAG LÅNA SKOR AV DIG IGEN! Dina fötter är alldeles för söta och små. Mina.. not so much.

På Burlöv center var det idag någon IDOL- amatör grej. Man kunde vinna en X- BOX 360. (eller vad de nu heter...?). Jag har aldrig sett så många 6- 12 åriga flickor i prinsessklnningar på samma gång. Varför de hade rosa prinsessklänningar vet jag inte. Men det var UGLY.

Just nu pågår det ett mellanstadiedisco på Gunnesboskolan. Let me remind you att skolan ligger cirka 2 meter från mitt hus. Över gatan, ja. Sedan klockan fem har jag bara hört "dunk, dunk, dunk". Bas i en ojämn technotakt. Det är det värsta. Nej, det värsta hade nog varit om jag hade hört hela låtarna. Ja. Men, don't be a hater (Hate- uh?)! Jag minns  när jag var liten och gick på disco. Ja, fyfan. Jag vann minst en danstävling varje gång. Måste ju skryta.. jag är himla stolt. Men jag minns en danstävling till låten "Keep Rollin'", eller något i den stilen, av Limp Bizkit. Värsta hipettihop. Då härmade jag musikvideon till låten, som min syster kollade på jämt eftersom hon var kär i Fred Durst, och tog bokstavligen ena handen på skrevet (utanpå byxorna) och körde "steering wheel" med den andra. Den tävlingen vann jag. Det kändes jävligt bra kan jag säga. 

Mja, discot lär ta slut snart. klockan är efter nio. Det börjar ju bli rätt sent för de små knattarna. Konstigt, jag har inte hört en enda tryckarlåt på hela kvällen. Folk är så fega nuförtiden.

To greet someone just for the sake of doing it. What happens if you don't? An awkward silence? One trying not to look the other in the eye? One sits at the front of the bus and hopes that the person he/she used to know who is sitting in the back doesn't notice she/he gets on. Lame. They are both aware of the fact that they both are on this bus. Maybe, as one walks towards the glass doors to get off, they accidentally meet eyes.. oh no, not part of the plan. The plan was for both to look out the window and not even acknowledge each other. So what happens now? Oh yes, of famous awkward silence I mentioned earlier. Yes, it is bound to happen sooner or later.. along with the shy smile which they both know says "I am only doing this because I must, so please don't talk to me" LOUD AND CLEAR. They both get the point. One gets off. What happens the next time they meet? Same story all over again. Somehow I want to break these patterns. Would it be alright if the next this happened I would just stand up  and speak LOUD AND CLEAR? Anyone who is willing to listen is more than wecome to. "TALK TO ME" is all I want to say. Not that I am lonely, I am just tired of these awkward encounters. But, ofcourse I can't stand up and speak my mind. That would just be awkward, eh?